maritsusanne.blogg.se

Jag lämnade Samuel hos sin pappa i kväll. Vi har en bra relation och tycker fortfarande väldigt mycket om varandra.

Det är ett bra stöd för mig nu.

Men jag ska erkänna att det var min räddning att flytta, för Samuel är väldigt intensiv och krävande. Det ska hända saker hela tiden och han kör med mig dagarna i ända....Jag älskar honom, det är inte det, och jag saknar honom så fort han inte är här -men jag hade blivit galen om jag aldrig fått min egentid.

Egentid fick jag aldrig när vi bodde tillsammans. Han har aldrig sovit middag och han har lagt sig när vi gått o lagt oss, och ändå vaknat först av alla på morgonen. Han vill ständigt vara i centrum, kallar på mig i ett tills jag blir galen.

Samuel är mitt fjärde barn så jag är ingen novis, men jag kan erkänna att jag är mycket tröttare efter en dag med honom än efter en dags jobb med 25 ett o tvååringar.

Kanske någon tycker jag är gnällig nu, men jag personligen läser hellre om människor som har en vardag som man kan känna igen sig i, än en tillrättalagd pastellig Leiladuktig mamma....

Ja! Så är det, så därför slog jag mig ner i soffan med ett glas vin för att njuta, men bara en liten stund efter ringde min far för att tala om att min mor åkt i väg till palliativa.

Det var jag beredd på, men så många tankar det virvlar runt i huvudet....Hann jag nu klargöra för henne riktigt hur ledsen jag var för vårt sista bråk? Förstår hon att vi älskar henne alla och att vi aldrig kunde haft en bättre mor o mormor...Vet hon hur ledsen jag är?