maritsusanne.blogg.se

Så konstigt och ovant det känns....

Och ändå har man funderat på detta med att bli moderlös ända sen man var liten. Ens värsta mardröm.

Jag minns en period vid nio årsåldern då jag funderade på just detta när jag skulle sova. Ville aldrig någonsin uppleva denna dagen.

Men i dag kom den så till slut... Och jag höll om hennes huvud, klappade hennes kind när hon tog sitt sista andetag. Klockan 04.48 dog hon. Älskade mamma....

Hon var nog lättad över att ha kommit in på sjukhuset, hon visste att hon skulle få hjälp här.

Syrran sa att hon hade varit så pigg och uppåt den kvällen de kom in, nästan som när hon var frisk.

Det står någonstans att dom kan bli så strax innan det är dags.

När jag kom i går var hon trött, men jag gick fram och klappade henne på kinden och sa att jag var där.

"ja, det var roligt," sa hon, "men jag är inte så trevlig"

"Nä det behöver du inte, du har varit trevlig vad du ska. Nu ska du bara ligga här så ska vi ta hand om dig. Bättre mamma och mormor kunde vi inte haft"

Hon somnade. Var så varm sa hon trots att hon bara hade ett tunt lakan och en fläkt som stod och blåste henne rakt i ansiktet. Fötterna var iskalla, ja hela kroppen hade redan börjat kallna för flera dagar sen. Tårna var blåa.

Men hon sov så lugnt och tryggt. Personalen sa också till mig att hon verkade trygg och det kändes så skönt att veta.

Dom kom in och gav morfin med jämna mellanrum, så hon var helt borta. Vid tio tiden i går kväll kom nattpersonalen och bytte på henne och vände henne. Vi hjälptes åt att lägga henne så skönt som möjligt med kuddar som hjälp.

"Det känns skönt. Allting känns skönt" sa hon med ögonen stängda. Det blev hennes sista ord.

Klockan 04.23 vaknade jag till med ett ryck. Vet inte varför. Men jag hörde min mor rossla fortfarande så jag slumrade lite till. Kvart i fem kom en sköterska och väckte mig och sa att hon blivit mycket sämre i andningen.

Jag flög upp och ställde mig vid hennes huvud, medan sköterskorna grejjade med nåt. Samtidigt ringde jag syrran,

Men då tog hon sina sista andetag. Huvudet så långt in mot mig som möjligt. Lilla lilla hjälplösa mor....

Jag ringde syrran igen och sa att hon inte behövde ha så brått och min far.

Sen gick jag ut i dagrummet o satte mig med en kaffekopp.

Under tiden gjorde sköterskorna henne klar.

Sen kom dom andra och vi satt där en stund, klappade henne, pratade med henne, grät, ringde släkt, diskuterade begravningen och grät igen....

Efter ett par timmar lämnade vi henne där och körde till syrran och åt frukost.

När jag kom hem la jag mig i soffan och tusen tankar virvlade runt i huvudet. En sån tomhet inom mig....

Somnade efter ett tag och sen har jag mest tillbringat dagen i min soffa....

Joel har fixat o röjt lite här hemma. Pojkarna är naturligtvis också väldigt ledsna.

Hon fattas oss, vår mormor.....