Att avveckla sitt liv...
Kategori: Allmänt
Min mor har alltid varit en människa som tyckt om att vara i farten! Barnbarnen har älskat att komma dit, de har fått vara med på allt som hon har gjort och hon har tagit ut dom på små utflykter till havet för att håva fisk o maneter, till skogen o kolla myrstackar eller som här, till Hallamölla o titta på det stora vattenfallet.
Hon har haft problem med andningen i ett par år, blivit fort andfådd men bara fått astmamediciner utskrivet.
Strax innan jul gick det inte längre. Hon kunde knappt få på sig skorna, hon blev väldigt andfådd och fick hjärtklappning. Min far ringde till hennes läkare på vårdcentralen och sa att nu får ni göra en lungröntgen på henne. Hon fick en remiss till Ystad direkt och blev inlagd med buller o bång!
Det visade sig att hon hade en tumör på ena lungan stor som en clementin.
Hon höll modet uppe och sa att än ger vi inte upp hoppet....
Sen följde en mycket jobbig tid med sjuktransporter, som egentligen inte bara är sjuktransporter längre utan taxi för allsköns pensionärer som ska åka Skåne runt, körda av nån blatte som minsann inte hade betalt för att hjälpa min mor att komma ur taxin.... Nej hon fick på darrande ben försöka ta sig av bilen bäst hon kunde, trots att hon legat till sängs i månader o musklerna förtvinat.
Hon blev strålad, men efter påsk fick vi besked på att tumören inte svarat på behandlingen.
Nu var det bara att ställa in sig på att sista tiden skulle bli så bra som möjligt....
Hon är fortfarande hemma, men har blivit snabbt sämre. När jag kommer hem säger hon att jag kan gå ut i förrådet o ta vilka krukor jag vill ha, gå en runda i huset o ta vad jag vill. Sånt som hon med glädje köpt så sent som i fjor till sin trädgård som hon älskat....Hon har legat på alla fyra i rabatterna vid denna tiden.
Nu kan hon bara sitta upp o titta på teve en stund. Prata orkar hon inte så mycket. Gå är jättejobbigt. Hon har rullator.
Det som är en stor tröst för mig i detta är, att hon säger att hon inte är rädd för att dö. Hon har samma tro som jag! Det hon är rädd för är att hon ska känna hur hon kvävs, men läkarna har lovat att hon ska vara nersövd den sista tiden.
Hon har sagt hur hon vill ha begravningen, var hon ska ligga osv. Jag tycker det är jättebra att vi kunnat prata om detta hon o jag! Min far tycker förstås det är hemskt jobbigt.
Vi försöker se till att nån av oss är där varje dag, min syster o jag.
För både min fars o mors skull....
I dag är det min tur.
Självklart återgäldar vi all den kärlek och omsorg hon har gett oss alla, både barn o barnbarn.